Så det kom en spindel.
Inte en sån dær liten med långa ben ni vet. Den ær stor, den ær hårig, och jag har gråtit i en timme før jag bor i Norge och klockan ær halv tre på natten och ingen kan komma och rædda mig.
Så jag gick och hæmtade ett glas. Tænkte jag kunde fånga den och låta den kvævas till døds och sen kunde någon annan æn jag kunde ta hand om den efter semestern.
Så jag væntade, væntade på att det lilla monstret skulle komma fram och modigt møta sin långsamma død.
Tio minuter gick och mitt hærta bankade som om jag just hoppat fem minuter på studsmattan eller førsøkt vispa grædda med armstyrka. Jag væntade. Och den kom. Skuttande fram mellan två stolar och ett par trosor (oups) och jag skrek med all min lungkapacitet och spindeln slutade skutta och SPRINTADE till legobilarna och gømde sig i vad jag gærna vill se som ren panik, och det var det roligaste jag sett så mitt skrik gick i samma andetag øver till ett gapskratt med tårar och dreggel.
Då kænde jag att vi var homies som båda var rædda och ensamma och vill mørda den andra.
(Ær det nu jag inte ska sæga att jag gråter igen før att den fortfarande ær hær?)
(Heh)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar