Det var en gång en dörr.
Klockan var ett, det var mörkt och Jenny skulle gå in genom denna dörr.
Jenny brukade ofta gå in genom dörrar, och denna dörr skulle inte vara något problem för en så dörrs-van tjej som henne.
Men trots att hon gått igenom så många dörrar förut klarade hon inte av att stå ens två meter ifrån denna dörr.
Ni förstår, Jenny var medveten om att hon är lite rädd för insekter. Vad Jenny inte visste var att hon är väldigt
väldigt rädd för insekter.
Särskilt, må vi betona, är hon rädd för malar.
Och på denna dörr satt en mal som var, om inte minnet spelar henne ett spratt, 10 cm stor.
Okej, kanske inte. Men i alla fall två.
Snipp snap snut så var sagan slut.
Not.
Hjääälp vad min värdighet sjunkit ikväll. I
40 minuter satt jag lutad mot pappas bil och grät, och när jag säger grät menar jag värre än vid sista scenen i Armageddon, vi pratar hulkningar, snor som rinner och mascara ut till öronen. Både på grund av malen och det faktum att jag var otroligt kissnödig.
Jag försökte ringa Matte, jag tänkte att han kunde öppna dörren åt mig så jag skulle slippa sträcka ut handen mot dörrhandtaget som var beläget bara en decimeter från skräckmalen.
Och efter att ha lämnat fem smått panikartade meddelanden om hur jag säger upp syskonskapet om han inte kommer inom fem sekunden insåg jag att jag ringt fel nummer.
Så jag ringde rätt nummer.
Men han svarade inte ändå.
Äcklet ligger och sover tjugo i två en torsdagsnatt. Vad är han för bror, tänker ni? Pfft, I know right?
Och innan jag gick för att sova på balkongen (helt seriös) gjorde jag ett sista försök att få bort malen genom att kasta småsten på den. Smart tjej. Dock inte särskilt träffsäker visade det sig.
Jag satte mig i fosterställning och laddade upp modet till max, ställde mig upp och rusade fram mot dörren, och bröt ihop och sprang tillbaka till pappas bil och grät floder.
Nu bör man fråga sig vad det är för fel på mig. Hah, jag vet inte.
Slutligen tog jag av mig min tröja (lol på det) och band den för ögonen och sjöng bad boys för mig själv nnan jag tog fem stora kliv mot dörren och drog hårt i handtaget.
Det var låst.
Alltså, tillåt mig att skratta. Heeh ehhee hhheh
*Host* hursomhelst.
Jag ringde och väckte mamma och fick henne att öppna dörren åt mig varpå jag rusar in och landar i tvättstugan där jag ligger i en klump och hyperventilerar.
Jag beskriver situationen jag varit med om och hon ser på mig som om jag just... Suttit på uppfarten och gråtit för att jag inte vågade öppna dörren. Ja ja!
"Varför ringde du inte på en gång?" frågade hon.
"Men jag ville inte vara.."
"Överdramatisk?"
"Precis!"
Ps. Matte du är en douchebag
