Det var längesedan jag bodde i lägenhet. Jag kommer ihåg när vi först flyttade till huset och jag äntligen kunde slänga studsbollar hårt i väggar och tak och hoppa hopprep tio på morgonen utan att Gustavsson bankade med näven i taket/golvet. Jag minns att det var befriande för att det tidigare varit lyhört och man fick vara tystlåten.
Ändå ligger jag här i soffan och kan inte hjälpa tha urge att ringa socialen så fort ett barn gråter. Jag hör nämligen aldrig mina grannar. De hör utan tvekan mig då mitt liv är en musikal, men jag hör inte dem. Så när jag hör någon, tror jag att det är ofantligt högljutt när det i själva verket vanligtvis bara är ofantligt tystlåtet.
En kvinna skrek! Kvinnomisshandel!
Ett barn skrek! Barnmisshandel!
En man skrek! Håll tyst!
(Ha ha ha ha nejdå)
Det var en gång en kvinna skrek så högt att hon blev hes mot slutet av konversationen.
"APA! APA!" skrek hon ilsket till en man som pratade i lugn ton.
Det var konstigt.
Och hade inget med det jag ville säga att göra.
Det är svårt att inte överdramatisera hursomhelst. Hur ska jag veta liksom om jag bara ätit för många äpplen och är lite uppblåst eller om min blindtarm håller på att explodera?
Och hur ska jag veta om jag råkar lyssna in på någon som inte vill gå och lägga sig, eller kallblodigt mord?
Asså ja.
gifen in ma heart
SvaraRaderaoch lol dig