Så vi är typ ett par nu

Jag vet inte om det faktum att 40 sekunder sammanfattar de veckor som gått ska vara något bra eller dåligt. Händelserikt liv typ. Pluggsola, peta på ringen i örat, få infektion, tycka synd om mig själv och äta glass, få feber, få för mig att infektionen vandrat upp i hjärnan och att jag kommer dö, flippa ur, äta glass, peta på ringen i örat.

Eller! Jag såg på sjätte sinnet också ,för första gången, för att den gick på TV. Var alldeles jättesäker på att drömma om spöken men istället drömmer jag en mycket grafisk dröm om hur jag tvingas gifta mig med mina bröder (i plural) och bli kannibal (igen!!)

Detta har alltså hänt två gånger denna vecka och båda gångerna har jag vaknat av att jag panikgråter samtidigt som jag antingen sliter hjärtat ur eller tuggar halsen av älskad/relativt älskad familjemedlem/vän. Mys.

Att det är en medeltidsdröm är ett plus. Sånt är roligt. Att jag är en man är ett minus. Jag menar, medeltidsklänningar liksom. Waste of dröm. (Vilket det kanske var hursomhelst med tanke på organ-ätandet osv men låt oss inte vara kräsna här) Å andra sidan borde ju inte det faktum att jag var man hindrat mig från att bära klänning i sammanhanget. I'm just saying.