Ni bah "äru uttråkad elle?"


Det var längesedan jag bodde i lägenhet. Jag kommer ihåg när vi först flyttade till huset och jag äntligen kunde slänga studsbollar hårt i väggar och tak och hoppa hopprep tio på morgonen utan att Gustavsson bankade med näven i taket/golvet. Jag minns att det var befriande för att det tidigare varit lyhört och man fick vara tystlåten.

Ändå ligger jag här i soffan och kan inte hjälpa tha urge att ringa socialen så fort ett barn gråter. Jag hör nämligen aldrig mina grannar. De hör utan tvekan mig då mitt liv är en musikal, men jag hör inte dem. Så när jag hör någon, tror jag att det är ofantligt högljutt när det i själva verket vanligtvis bara är ofantligt tystlåtet.

En kvinna skrek! Kvinnomisshandel!
Ett barn skrek! Barnmisshandel!
En man skrek! Håll tyst!
(Ha ha ha ha nejdå)

Det var en gång en kvinna skrek så högt att hon blev hes mot slutet av konversationen.
"APA! APA!" skrek hon ilsket till en man som pratade i lugn ton.
Det var konstigt.
Och hade inget med det jag ville säga att göra.

Det är svårt att inte överdramatisera hursomhelst. Hur ska jag veta liksom om jag bara ätit för många äpplen och är lite uppblåst eller om min blindtarm håller på att explodera?
Och hur ska jag veta om jag råkar lyssna in på någon som inte vill gå och lägga sig, eller kallblodigt mord?

Asså ja.

Det kommer en tid i varje kvinnas liv då hon inser att hon inte kan koka potatis

"Du och saxar är en farlig kombination. Det borde förbjudas" - mor

"Vad är det för monsterkofta du har på dig?" - syster

"Varför kan du inte koppla i playstationet? Du är ju medie-elev?" - bengis

"Varför är du här?" - alla

Efter en strålande vecka av sjukdom sitter jag nu på min bak (som ju råkar vara standard) och fnissar över middagen jag ska laga åt Esther och Julia som anländer om cirkus två timmar. Fiskbullar ska dem få! Fiskbullar och potäter! Ha haa!


Cravings are cravings som Obama brukar säga.

Min framtid som fabriksarbetare börjar klarna upp förresten. Det kan vi skratta åt en minut.
 - Sommarplaner?
"Äh ska producera kopiösa mängder papper. Du?"

Å mitt har bah växer. Öh word


Om det var allt?
Ha ha ja


Aldrig har det varit viktigare. Aldrig så saknat.

Asså toapapper.
Varför har jag aldrig tidigare uppskattat toapapper. FÖRSTÅR ni smärtan i själen när man bor själv och toapappret är slut och klockan är elva på kvällen så alla affärer är stängda och man är så kissnödig att det gör ont? (Typ som när man varit på bio och under trailerserna (?) i början hunnit dricka upp en liter fanta och sen måste sitta stilla i två timmar och till slut kommer ut ur salongen och känner att om jag rör mig nu dör jag)
Jag hade förvisso fyra ark, strategiskt placerade över huvudet på ängelstatyn som står på skrivbordet i vardagsrummet. Dem hänger fortfarande där. Det måste dem. Tar jag bort dem bildar de lockiga håret skuggor som ser ut som en gammal mans ansikte och det skrämmer mig.
Så jag ringde far och bad honom komma och hämta mig. Tio minuter senare stod jag vid pärleporten, fällde en tår och sprang lyckligt med armarna utsträckta in i vårt rosa badrum.

Steven: So.. You basically came back just to use the toilett?
Jag: Well, yeah. I'm out of toilet paper so...
Steven: That's.. hmm
Syster: You see, she's like an old lady who doesn't know what's embarrasing to tell other people.